Det här är grejen med mig.
Det märks på mig när jag inte tycker om någon, har svårt för någon eller helt enkelt inte går ihop med någon. För då ser jag inte så stor anledning att prata med den människan? Det låter säkerligen hur barnsligt som helst men ja, så är det. Varför lägga den energin?
Inte ignorerar på ett spysigt sätt eller är spydig utan jag pratar bara inte med denne. Hälsar, visst, svarar på tilltal (om det sker), visst. Men jag sätter mig inte brevid för att spela att jag uppskattar samtalet. Varför liksom? 
Ofta har det ju blivit så här för det har hänt något mellan oss. Eller ett dåligt första, andra, tredje och sjuttio elfte intryck ger mig inte så mycket skäl att prata med denne. Är denne otrevlig mot mig, näsan upp i vädret mot mig, varför ska jag då ens försöka igen? Eller bara att det hänt något, som för mig gjorde att personen inte var värd så mycket mer uppmärksamhet. Återigen, kanske jättebarnsligt och kanske otrevligt men så är det.
Men varför ska jag låstasa stå och vara trevlig mot någon som jag inte vill vara trevlig mot och som inte är trevlig mot mig?
Nu menar jag inte att jag är "otrevlig" bara för att första gången jag träffar dig och inte gillar din tröja. Självklart inte. Jag ger chanser, det gör jag, men bränns dem varje gång, what´s the point? Jag har andra vänner som tycker om jag och jag tycker om dem. Kan lägga energi på dem.

Men så kan jag inte hålla på hela livet? Jag är ju vuxen och ska väl kunna umgås med andra vuxan människor. Kommer ju stöta på dessa människor jämt, inte annat på arbetsplatser. 
Men jag har bestämt mig nu att jag ska försöka, ska prata och försöka kunna umgås med dessa människor, för några finns i min direkta närhet och ja, då måste det vara värt ett försök till?
En har gjort så grovt dåligt intryck på mig det senaste halvåret varje gång jag träffat henne. Rent ut sagt, sjukt otrevlig människa. Hon tycker detsamma om mig, men har väl blivit en ond cirkel efter varje gång vi träffats? Varför då ge det en chans till, återigen? Ja, annars kan det komma och kosta mig en vän. Men ja, känns långsökt på något sätt, då mycket måste hända först.
Sen med en vet jag inte vad som har hänt. Jag har frågat några gånger om jag har gjort eller sagt något, för det har pågått under en längre tid, men får svaret "nej, det är är inget, det är lugnt mellan oss" men blir jag bemött med kyla och korta svar.
Med en annan tog en vänskap slut över en natt pga av vad jag anser oerhört svek av förtroende och den "brytningen" tog sjukt hårt på mig, då totalt hon vända mig ryggen. Hon vet exakt hur jag kände då och vad jag tyckte om henne. Det sa jag till henne. Hon såg situationen annorlunda, men det ändrar inte hur jag kände.
Men nu är det ju ett tag sen så, ny kula?
Och båda dem har dem rollen i mitt liv att jag umgås med dem med jämna mellanrum, så jag kan anse det vara värt det. Varje fall i de två senare fallet.

Folk har vart på mig, speciellt dem som hamnar emellan. Men varför ska jag börja? Ha, visst låter det löjligt, men allvarligt, varför? Varför kan inte dem ta ett steg framåt för, varför ska jag vara först, igen? Och jag har försökt både en och två gånger utan någon som form av respons, så vad har jag för motivation att fortsätta?
Men jag ska göra nya försök. För min skull. För vår skull.
För dem vänner som kommer i kläm, trots jag inte vill det. 

Frågan är då, om jag fortfarande inte får positiv respons, är det fortfarande värt det då?
Är det okej att ge upp då?

Tror detta här det mest personlig inlägg jag någonsin skrivit men det blev visst så.

/S