Min lillebror, Rickard. Föddes en sommar 91.
Han är lite utav en otursfågel. Lite är väl en underdrift då.
Han fick krupp när han var tre månader. Han vred nacken så att han inte kunde röra sig. Han har brutit benet två gånger, samma ben, samma ställa. Han har brutit armen. Han var nära att behöva dra ut alla tänder på överkäken. Han skar sig i alla fingarar med en fickkniv. Han ramlade och skrapade upp hela knät, så vi såg in till benet. Ja, the list goes on and on. En läkare sa faktiskt en gång att det var en av de tjockaste journaler han hade sett....tror min bror var 12 då.
Som liten var jag avundsjuk på min bror. Han fick alltid åka ambulans, fick all uppmärksamhet och gossedjur osv. Väldigt fuskit. Sen när jag för en gångs skull fick åka till sjukhuset pga det var något med mig att göra, fick jag inte ens stanna över natten. Besvikelsen var hård.

I år fyller han 20 år och är inte så liten längre. Tror han vinner över mig i längde med ungefär 20 centimeter och är nästan lika bred axlad som han är lång. Lite av en biff har han blivit. 
Han är en av Sveriges bästa handbollsspelare och har kontrakt med Guif, ett av topplagen. Men tror ni inte olycka följer honom än idag? Jo. Här för några månader sen så slet han av korsbandet i ena knät. Operation blev det och sex månaders rehab och ingen handboll. Men efter sommaren är han tillbaka och då jäklar ska ni få se.

Annars om min bror? Han har den mest vidsträckta musiksmak man kan tänka sig. Han har nyligen tagit körkort. Han är fruktansvärt bekväm av sig. Här för några år sen hade han mer den där tonårsstilen som killar kan falla in i. Pratar inte mycket, utan nästan bara grymtar och pekar. Men det vänder och nu är han riktigt pratglad när jag pratar med honom.

Jag och min bror är så himla olika på många nivåer, men mycket lika på alla andra nivåer.
I love my little brother!

/S