Jaha, idag ska jag ta ur min p-stav. Den har gjort sitt. Så nu ryker den. Farväl.
När jag satte in den, så skulle min vän Charlotte ta ur sin. Först låg hon en timme hos barnmorskan, medans denna karvade och grävde, utan överdrift, i hennes arm för att få ut staven. Jag fick assistera med bommullstussar medans köttslamasor från Charlottes arm lades upp på en bricka. Tillräckligt målande bild? Då skulle ni ha vart där.
Hur som helst så efter en timme så ger barnmorskan upp och skickar upp oss till sjukan där Charlotte får en akuttid. En något omtummlad Charlotte och en skräckslagen Sara sätter sig på bussen. Efter yttligare en halvtimmes grävande så var staven ute.
Så nu är det min tur.

Skickade ett sms till Charlotte
"Skulle du följa med till min avrättning? Den är planerad halv 11."

"Men självklart så gör jag det gumman =) Du var ju med på min och
du vet ju hur lång tid den tog"

"Charlotte, jag har bestämt att det ska gå smärtfritt och snabbt som blixten, så att du vet"

"Ja, men har du bestämt det så"

Om jag inte skulle överleva dagens ingrepp så bjuder jag er alla, ett hjärtligt farväl. Mina 20 år på denna jord har vart fyllda med så mycket. Jag kommer se tillbaka på allt bra jag vart med om då jag går in i ljuset.

Men jag missar ju ekonomin lektionen. Ett plus med hela denna historia.

/S