Efter ett personligt rekord mellan Slottet och stan på 11 minuter så intog jag min plats på O´learys för god mat och en grymt spännande SM-final i handboll för herrarna. Dessvärre gick det inte hela vägen för de röda.
Som sällskap vid bordet hade jag min mor, en vän till oss och hennes två söner. De hade åldrarna 6 och 8.
Lilla Vincent på 6 år tyckte inte hamburgetallriken var så himla god, vilket för mig är helt oförståligt. Men efter mycket om och men så tog han en tugga och såg lite bekymmrad ut. Men när han tuggade så gjorde Guif ett mål. Så tog han en tugga till och ett till mål blev det för Eskilstuna laget. Helt övertygad om att det var hans förtjänst att det blev mål så tog han troget en tugga i varje anfall Guif hade. De gånger han glömde ta en tugga och då det inte blev mål för Guif blev han förkrossad, tog på sig hela skulden och tog en extra stor tugga i nästa anfall. Men hans burgare tog slut och Guif förlorade. Stackars pojke trodde det var hans fel och såg väldigt nerstämd och ledsen ut när vi gick.

/S