London. Wembley Arena den 8 november. Queen och Paul Rodgers konsert. Kommer aldrig glömma. Det här kommer jag jämför med alla andra stora händelser i mitt liv.
Började köa halv 6. Insläpp halv 7. Konserten började några minuter över 8.
Vi var tre meter från dem. Vi var endast tre fucking meter från mina idoler, mina gudar. Scenen var upp en vågrätt platta längst kortsidan. Rakt ut från den, ut i pubilik havet gick det en "catwalk" och vid änden av den, stod jag. Hade jag flyttat på de tre peronserna som stod framför mig och sträckt mig, hade jag kunnat röra dem! Lycka!
Finns inte ord för hur bra det var. Hur bra dem är live. Kalla kårar längst hela ryggraden i två timmar. Grät tre gånger, då de hyllade Freddie Mercury, vila i frid.
Det var...ja, mållös! GRYMT kan väl vara ett försök till beskrivning.

/S