När jag var liten var jag ruskigt rädd för Tomten. Finns en film från den jul då jag var 4-5 år gammal. Hemma hos farmor kommer Tomten ner för trappan och jag börjar stortjuta. Sen går min kusin, som är tre år äldre fram till Tomten och skakar hand och hjälper till att dela ut julklappar. Man ser på film att min kusin, han är min stora idol just då. Vad modig han var. Sen så tvingas jag att gå fram till Tomten trots att jag stenvägrar. Jag får denna jul en gunghäst av Tomten och då kom jag på att han kanske inte är så dum ändå. 
Tre år senare kom det året när jag slutade tro på Tomten. Min mormor klädde ut sig och gjorde missen att inte byta skor. Så den Tomten kom in med klackskor. Än idag förnekar hon att det var hon, men hon var den enda som saknandes som använder klackskor, när Tomten kom.
Men ingen kan ju klandra mig att jag var rädd. Här kommer det en tjock, stor gubbe med vitt skägg och hoar sig efter snälla barn. Som liten säger ju föräldrarna åt en att man ska akta sig för främlingar, men inte denne. Han ska man vackert gå fram till och få grejer. Helst ska man sitta i hans knä och berätta sina inesrat önskingar.
Amerikanrana gör ju det ännu värre. De ställer fram kakor och mjölk och bjuder in en gubbe att bryta sig in i deras hem. Sen stackars de små amerikanska barnen. De måste ju blir rädda när en tjovk gubbe kommer inte och ropar efter prostituerade. Jag får inte ihop det rikigt, men han är ju fortfarande poppis.
Som avslutning, jag är inte anti Tomten. Klart han ska finnas vid jul när banren är små och ge dem klappar.

/S