Kom och tänka på detta just för att det vart så mycket handboll denna helg.
En gång för en massa år sen, så var jag och mitt lag iväg på en handbolls cup i Finnspång. En av de första turneringarna vi var på. Vi var så många så vi hade anmält två lag, så att alla skulle få mycket speltid. Men utanför planen var vi ju som ett lag. Vi sov i samma klassrum, åt tillsammans osv.
Dagarna gick, slutspelet närmade sig och det slutade med att våra två lag skulle mötas i semifinal. Det är bland det värsta jag vart med om. Att spela mot sina egentliga lagkompisar! Ne fy fan säger jag bara. Alla stod och grät på planen, vi spelade rikigt hårt och fult mot varandra vilket gjorde saken värre.
Vi var två jämna lag, så ställningen var lika matchen genom.
Blod, svett och tårar är ett uttryk som aldrig har passat bättre, för det var så matchen såg ut.
Linda fick nog, satte sig på avbytarbänken. Hennes mor, som var tränare, kommer fram till henne och försöker prata sans med henne. "Lalalala, bingo" (för den reklamen var väldnas poppis då) skriker Linda i ren förtvivlan över hela matchen och springer ut i hallen.
Matchen slutade med vinst för mitt lag. Grejen är det att jag inte har ett minne av finalen eller hur den slutade. Men minnen från den semifinalen, bland de värsta matcher jag någonsins spelat.

/S