Kristina och jag fick idag äran att var de första som jobbade på en ny avledning på jobbet. Stort, med tanke på att Wannabe chefen inte alls tycker om oss.
Så vi går där i godan ro hela dagen. Flamsar som bara vi kan göra på jobbet och har hur kul som helst! En kvinna med min humor, den där Kristina måste jag säga!
Men hur som helst, denna avdelning är väldigt avskiljd och lite som en labyrint så de som går förbi ser inte vad som sker innanför! Vilket vi tyckte var hur skönt som helst då vi kunde sätta oss ner och vila hur mycket vi ville.
Så, under våra hundraelfte paus, när vi stter och pratar, så ser vi en siluett i en glasruta från vår väl valda sittplats (där vi ser andra, men dom ser inte oss) Det är någon som rör sig mot oss...kvinna tror vi...med långt blondt hår. Paniken stiger i både mig och Kristina!
Silveryxan (väl valt namn på en av gruppledarna) är på ingång.
Vi reser oss fort...dock för fort.! Vi tappar båda balansen och fallar ihop i en hög! Jag tror jag aldrig har skrattat så i hela mitt liv! Ligger helt hjälplösa med vetskapen att Silveryxan är på ingång! Det enda vi kan göra är att asgarva! Turen är på vår sida...hon kom aldrig till oss!

Men drygt en halvtimme senare gör hon faktikst intåg på avdelningen! Hör och häpna, just under den tiden jag och Kristina jobbar på rikigt (vilket händer på tok för sällan) Hon glider upp lite tyst bakom oss, vilket hon är expert på. Vi får syn på henne och det blir genast sådär obekvämt som det brukar bli med henne i närheten.
- Jaha, hur går det för er då? (frågar hon av ren ansträngning på ett trevligt sätt)
- Jodå, det går fint. Bra upplägg.
- Vad bra......
(pinsama tystnad)
- Jag ska äta tacos idag, häver Kristina ur sig i fullt normal samtalston

/S