Idag skulle vi berätta ett barndommsminne som man dragit lärdom av. Skulle ha som ett lite tal med en intresseväckande inledning och en bra avslutning.
Valde att berätta om den gången då jag skar mig i handen som 6 åring ute i skogen på en friluftsdag. Det blödde ganska ordentligt och jag vill ju att det skulle sluta blöda förstås. Gjorde inte ont eller något men, det ska ju inte blöda, fattar väl vilken 6 åring som helst. Så då kommer Linda med den genialla ideén att jag skulle skaka på handen för då skulle det tydligen sluta blöda, enligt hennes diagnos och medicinering. Så jag skakar för glatta livet men det slutar då inte blöda (no shit) så jag letar rätt på en fröken för att säga att det blöder. När fröken får se mig håller hon på att svimma. Där kommer jag trallande, med blod över hela mig och speciellt i ansiktet. Var ett par skräckslagan minuter för fröken innan hon fattade att jag inte blödde från huvudet, utan bara från handen. Tack Linda
Lärdommen var lyssna inte på Linda! Ne det var de inte men kunde ha vart!

/S