Ibland blir jag så trött på mig själv att jag bara vill skratta..eller gråta. Kanske både och?
På väg hem från skolan, tar jag som alltid en fönster plats på tuffetuffet som ska föra mig hem. Idag kom tåget några minuter tidgare, vilket aldrig händer, då det är SJ vi pratar om.
Men sätter mig, knäpper på mp3 och plockar upp min bok. En tjej på runt 25 år sätter sig brevid mig. Min fönsterplats ger en vy ut på perongen och dess trevligheter, det vill säga en bänk och en överfull papperskorg.
Efter några minuter så tittar jag upp från boken och blickar ut, för det är en rörelse som fångat min uppmärksamhet. I ren panik tänker jag. "Herregud, perrongen rör på sig" Sätter mig stelt och ska till att göra ett litet utrop att perrongen rör på sig när jag kommer på att tåget har börjat åka. Kväver mitt uttalande, tjejen brevid kollar lite snett på mig och sen återgår jag till min bok.
Som sagt, skratta eller gråta?

/S