Idag skulle vi hålla lovtal inför klassen. Man fick välja precis själv vem man skulle tala till i i vilket tillfället, som te.x sin farfars begravning.
Vi lyssande då till 30 lovtal och vi grät säkert till 20 av dem. Det var så sorligt och/eller fint. Det var helt otroligt. Vi satt verkligen och grät och snörvla! Visste inte att klassen var så känslomässigt laddad. Söndergråtna stapplar vi ut till matsalen och samlar hos för andra halvan som ska prata efter lunchen. Först satt man och smågrät för sig själv men sen när man upptäckte att alla andra oxå grät så gjorde man det mer öppet. Satt och skickade runt näsdukar. Ett rikigt gråtkalas som sagt.
Jag valde att hålla ett lov till KYAT-08, vilket jag måst säga blev rikigt bra.

/S